söndag 19 januari 2014

Crystal clear

De första veckorna efter jullovet var inte de bästa. Första dagarna efter lovet hade jag sömnsvårigheter, vilket jag i princip aldrig brukar ha. Jag och Thirza fick reda på att vi inte längre hade lunch tillsammans alls pga hennes ändring i vårschemat. Det var höjdpunkten på hela skolan. Jag hade till och med ett litet bråk med Leah bara för att jag var på så dåligt humör. Så fruktansvärt frustrerad.

Nästa vecka var bättre, det är nog bara det jag kan säga om den saken.

Första veckan:

Torsdag första veckan vad backarna is och allt hade ett kristall lager runt sig utomhus. Vi fick börja skolan kl 10 istället för 8 och jag var glad och livet var fint. När man får sova och världen ser ut som ett mirakel så är det lite lättare att ta sig till skolan.



Helgen förra veckan bestod av Thirza. Vi förstår varandra. Hon hade exakt likadana tankar om skolstarten och vi båda såg fram emot att få spendera så mycket helg som möjligt med varandra. Allt kändes lite bättre. Allt känns lite bättre när jag har henne.
Vi såg äntligen Hobbit, de andra utbytesstudenterna hakade på. Annars satt vi bara i timmar och pratade om allt och inget och tryckte i oss lakrits, som bara vi gillar i hela Amerika.




Första veckan var ändå helt okej om man kollar på det stora hela. Fredagen bestod av basketmatch (i princip den största på hela året, vi förlora, både tjej och killaget). Lördagkväll var vi över till en kille från min engelskas hus och hängde med honom och några andra killar. En av dom var från min gamla skolbuss. Det slutade med att vara en ganska bra helg. När vi dessutom gick på hästrace så kändes allt fullbordat.






Det var något med att vara där. Det var något med den dagen. På väg dit fick jag en så härlig känsla. För en stund, för några små sekunder så kände jag mig helt som mig själv igen. Det var som att allt mörkt var överstruket och jag fanns kvar med samma värderingar och tankar. 
Det kan låta konstigt, men så fullbordad hade jag inte känt mig på länge. Jag var den gamla Fridan som jag visste fanns där någonstans. Jag blev så glad så jag nästan började gråta.

Väl inne i stadiumet där vi skulle se hästarna kändes allt rätt. Vi var omringade av cowboyjeans och överviktiga mammor. Luften luktade plast och cigaretter och alla hörde henna på något vis. Där fanns sånadär människor, ni vet, som vet var de hör hemma, vet vad de tror på. Ett gäng med läderklädda orakade men och smala tjejer med söndriga jeans och färgglada hår stod vid räcket. De är sånna som ser ut att ha något att tro på, jag tror de tror på något. Som en liten familj.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar