Lyckliga idioter

Jag saknar min skolbuss, mina bussgrabbar. De var alla helt genomknasiga och extremlöjliga, vilket gjorde att jag trivdes finemang med dom. Bussen var ett av de ställena jag verkligen kunde vara mig själv på. Där kunde man säga allt eller ingenting. Där fick jag en svettig strumpa upptryckt i munnen, men också några av de finaste komplimangerna. Det var som en liten familj, och det finns ingenting som syskonkärlek.

Dom gjorde mig alltid glad!